Den våldsamma mansnormen

Vi matas ständigt med påståenden om “Den våldsamma mansnormen” och “den destruktiva normen som skapar våldtäktsmän”.

Men vad är egentligen normer? Det finns många sätt att definiera ordet:

1) Det medianmannen gör, “medelsvenssons” normala beteende. Pelle Billing skrev ett episkt blogginlägg om detta: “Mansrollen är det som en majoritet av männen gör“. Och nej, medelsvensson är inte våldsam, den som påstår det, umgås nog i fel kretsar.

2) Normer kan även definieras som de juridiska och sociala ramar vi har att röra oss inom, utan att drabbas av bestraffningar från omgivningen. Här finns ganska stort handlingsutrymme, men där den som avviker från medianen riskerar sociala bestraffningar ju närmare de juridiska ramarna man kommer. Detta är den definition jag själv helst använder. Och eftersom våld med få undantag bryter mot både juridiska och sociala ramar, så kan man inte heller enligt denna definition hävda att mansnormen är våldsam.

3) I den definition som feminister och genusvetare helst använder, är normer ett utopiskt ideal som de flesta strävar efter, t.ex. Barbie-kropp för tjejer. Och jag vet inte vilka utopiska idealmän de avser, när de hävdar att mansnormen är våldsam? Det är ju bara skurkar som är våldsamma mot kvinnor eller begår våldtäkter, medan hjältarna slåss för de svaga. Jag tror inte ens feminister skulle gilla filmhjältar som tillämpar “ickevåldsförsvar” mot våldtäktsmän. De utopiska mansidealen handlar inte om att vara våldsam, utan om att besitta en våldsberedskap, att vid behov kunna skydda svagare individer mot yttre hot. Denna våldsberedskap är något kvinnor tar hänsyn till när de väljer partner, vilket gör att en biffig hunk är mer gångbar på datingmarknaden än en spinkig sparris eller en såsig soffpotatis. Det förväntas även av samhället i stort, svenska män i min generation fick sitta i fängelse om vi inte ställde upp för att lära oss försvara landet med vapen i hand. Men de flesta svenska män går genom hela sitt vuxna liv utan att behöva använda sin våldsberedskap en enda gång. Och det finns inga utopiska mansideal som hyllar våld mot kvinnor, åtminstone inte i den moderna västerländska kulturen.

Vilka män är det då som blir “skurkar”? Det finns förstås ett antal medfödda faktorer vi inte kan göra så mycket åt, men just våld är ett beteende som visat sig ha kraftiga kulturella skillnader. All tillgänglig statistik i hela västvärlden pekar på att det bland våldsmän finns en kraftig överrepresentation av pojkar som vuxit upp utan en sund fadersgestalt. Detta gäller även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer. Det är alltså inte mansnormen som skapar våldsmän, utan bristen på normer. Detta får anses vara empiriska belägg för att det är viktigt med goda manliga förebilder. Nu finns gott om feministiska män som tror att de behöver dekonstruera maskuliniteten för att bli goda förebilder. Vissa får till och med miljoner i bidrag för att åka runt på skolorna och göra det. Själv tror jag att det leder raka spåret i genusfällan.

En man som tror att manlighet är något dåligt, kan aldrig bli en god förebild!

Mer läsning på temat: Omanliga våldtäktsmän, Mansutredaren om mäns våld