Genusfällan, en ny typ av manlighet

Dagens Nyheter har nyligen kört en lång artikelserie om en manlighet i förändring. Även Sydsvenskan har en liknande drive, där jag kommenterade en av artiklarna i mitt förra inlägg. Man kan misstänka att de bereder vägen inför Regeringens mansutredning, som publiceras inom ett par veckor. Men vad är egentligen manlighet? Varje man har förstås sin egen definition och skapar sitt eget liv utifrån sin vilja och sina förutsättningar.

Men rent krasst så utgår manlighetsdefinitionen från heterosexuella kvinnors preferenser. Den som definierar manlighet på nåt annat sätt, minskar sina chanser att få ligga. Manlighet är helt enkelt såna egenskaper och beteenden som attraherar heterosexuella kvinnor. Gudskelov så har kvinnor varierande smak, så alla män behöver inte vara likadana. Men vissa detaljer kan urskiljas som minsta gemensam nämnare. Manlighet, i kvinnors ögon, är huvudsakligen förmågan att beskydda och försörja. Dessa förmågor kan ta sig lite olika uttryck beroende på tidsålder och kultur, d.v.s. den miljö människan försöker anpassa sig till. Ofta karaktäriseras manlighet av naturligt självförtroende och socioekonomisk status, d.v.s. indikatorer på förmågan att beskydda och försörja. Män som andra män ser upp till, blir även framgångsrika hos kvinnor. För att uppnå status bland män krävs prestationer, det räcker sällan med att bara finnas. I vissa kretsar indikeras manlighet av ett par grova biceps och en stenhård sixpack, i andra kretsar av en dyr kostym och en flott villa. De mest attraktiva männen, typ David Beckham, har förstås både muskler och pengar.

De män som inte signalerar manlighet, genom t.ex. status, självförtroende och handlingskraft, är mindre gångbara på datingmarknaden. Även vissa feminister är uppenbarligen medvetna om detta. Här några exempel:

Katerina Janouch var en de många radikalfeminister som inte lyckades dölja sin skadeglädje när Pär Ström mobbades bort från den offentliga jämställdhetsdiskussionen. Men förra året kom hon i sitt arbete som sexolog till nån sorts insikt om att män förlorar sexuellt värde på att ge upp sin manlighet. Hon startade debatten om “den assexuella Söderhipstern“, varvid Twitter-feministerna förstås gick bananas över vilken svikare Janouch var. På sin blogg postade hon berättelser om män som är så påverkade av genusteorier att de inte vågar ta för sig i sängen, av rädsla för att beskyllas för dödssynder som objektifiering, könsstereotyper och brist på samtycke, varvid även deras kvinnliga partners blir avtända.

Skådespelaren Andrea Edwards spelade huvudrollen i pjäsen SCUM, det värsta hatmanifestet i världshistorien, som med sin uppmaning att utrota halva mänskligheten får bl.a. Mein Kampf och Breiviks manifest att blekna i jämförelse. Hennes syn på sanningen visades i fjolårets Uppdrag Gransknings reportage om näthat, där hon som exempel på hot läste upp den text, där bloggaren Medborgare X i uttrycklig satir vände orden i SCUM-manifestet mot teaterensemblen själva, vilket Edwards citerade som om det vore allvar. I programmet citerade hon även en mailkonversation hon haft med bloggaren Juggen, som kommer i helt annan dager när man läser mailen på hans blogg. Men när Edwards i dokumentären Fittstim får frågan om vad hon tycker om “de moderna, jämställda männen”, får man anta att hon talar från hjärtat och därmed förmedlar nån sorts sanning.

Vi hade en mansgrupp en gång, som satte sig i ring efter föreställningen, på mitt scengolv. Och jag undrade vilka de var, gick förbi och ba, förlåt vad gör ni på min scen? Ja förlåt, sa dom, vi ber om ursäkt, är det OK om vi sitter här, vi har en mansgrupp och vi tyckte föreställningen var fantastisk, men vi behöver ett akutmöte. Eeeh, och då går jag förbi dom med min väninna och jag säger till henne när jag kommer in i logen, å gud vad gulliga dom är, men dom vill man ju inte ligga med. Åsså blev jag så upprörd över att jag sagt så, så jag går tillbaka till dom och säger att, får jag ställa lite frågor till er? Så berättar jag för dom att jag hade sagt så. Eeeh, och då, dom var helt fantastiska, då berättar dom, dom var alltså, den yngsta var 20 och den äldsta var 60, coola killar, 6-7 stycken som träffas då. Eeeh, åsså pratar dom med mig, eeeh alldeles lugnt, om att jo, vi får inte lika mycket tjejer längre, men vi ser det långsiktigt, därför att vi håller på att bygga upp identiteter nu, som klarar av långvariga relationer. Eeeh, och ni tjejer som är fast i dom strukturerna om hur vi ska bete oss för att attrahera er, det kan vi bara hoppas att ni också jobbar med det. (Andrea Edwards i Fittstim avsnitt 2, 37:35)

I DNs artikelserie intervjuas bl.a. musikern Zacharias Blad. Hans vardagsobservationer illustrerar ganska väl vad som händer med männens sexuella attraktionskraft när man vänder på könsrollerna:

– Unga kvinnor har blivit mer som unga män var förut och vi har blivit mer som unga kvinnor var då. Det är ombytta roller. Tjejer lever ofta upp till en bild där de måste ta för sig. Han säger att han och andra likasinnade män inte alltid har det självförtroende som krävs för att möta dessa nya, tuffa tjejer. Gamla vanor är sega. Det finns ytterligare en sak som Zacharias Blad lagt märke till.

Tjejerna han känner och som är i hans egen ålder dras till äldre killar, som är runt 30 år.

– De söker efter mer mogna och äldre män. (Zacharias Blad intervjuas i DN)

Sa vad händer om vi skapar en ny manlighet, som inte uppfyller heterokvinnors sexuella preferenser? De män som går i genusfällan, kommer att få svårare att hitta en partner. Kvinnor kommer fortfarande att dras till de manligare männen. Feminister är inget undantag från denna naturlag, även de vill helst gifta sig med “alfahannen”. Således ser vi många av mediefeministerna gifta sig med högstatusmän som Persbrant, Strömstedt och Laestadius, för att nämna några av otaliga exempel. Dessa män kan säkert byta blöjor, dra barnvagn och visa upp ett rikt känsloregister, sånt som feminister gillar att se. Men det är inte därför de anses attraktiva, för då hade en okänd sopåkare funkat lika bra. Dessa män är manliga därför att de skaffat sig status och rikedom genom sina prestationer, i hård konkurrens mot andra män.

När kvinnors status ökar, så höjs även kraven på vilken status deras drömprins ska ha. I ett samhälle där pojkar halkar efter i skolan och där kvinnor dominerar de akademiska yrkena, kommer kvinnor att få svårt att hitta partner som duger i deras ögon, varvid antalet singelhushåll kommer att öka ännu mer. En manlig snickare har ofta rejäla muskler och tjänar mer än en kvinnlig bibliotekarie, p.g.a. utbud och efterfrågan i respektive bransch, men det räcker inte alltid att kunna beskydda och försörja, eftersom kvinnan nu dessutom förväntar sig att mannen ska vara en intellektuell konversationspartner. Risken finns att kvinnorna i ännu större utsträckning än nu använder krogragg som avelshingstar, för att sedan manipulera bort pappan ur barnens liv. Statsvetarprofessor Bo Rothstein skrev i artikeln De dubbelt ratade för några år sen:

Andelen kvinnliga läkare, jurister, ekonomer och forskare kommer snart att vara betydligt fler än manliga dito, frågan är emellertid vad som kommer att ske med den stora grupp lågutbildade män, varav många med invandrarbakgrund, som klarar sig dåligt eller rentav slås ut av det nuvarande utbildningssystemet. De kommer sannolikt att i många fall bli förlorare på en allt hårdare arbetsmarknad och antingen få nöja sig med lågbetalda lågstatusjobb eller så kommer de helt eller delvis att sakna fast förankring på arbetsmarknaden.

Till detta kommer att de också riskerar att i stor utsträckning bli ensamstående, dvs utan partner. Statistiken är nämligen entydig – när det gäller att välja partner ratar kvinnor män som har lägre utbildning än de själva eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan. Och män söker sig av olika skäl inte till kvinnor som har högre utbildning än de själva eller som befinner sig ovanför dem i social status på arbetsmarknaden. Kanske för att deras manliga ego inte klarar av detta, kanske för att de inte anses vara intressanta som partners. En titt i statistiken ger t ex följande. För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva med barn – den är konstant omkring 75 procent. För män är position på arbetsmarknaden en stark faktor bakom att leva i en familj med barn, för kvinnor inte alls. (Bo Rothstein i kapitlet “De dubbelt ratade” ur antologin “Framtiden är nu: Kultursverige 2040”

Trots att de moderna könsrollerna allt mer växer fram, så finns stenåldern fortfarande kvar i oss när det är dags att välja partner. Som visas i exemplen ovan, så är inte ens feministiska kvinnor några undantag från de biologiskt betingade preferenserna. Även regeringens mansutredare Svend Dahl är medveten om detta problem. Så här sa han vid en intervju i samband med Almedalsveckan 2013:

Och det finns enligt både Anna Steele och Svend Dahl fler fördomar att slå hål på, bland annat påminde Anna om att många kvinnor tycker det är sexigt med män som har pengar och makt. Det inte bara är männen som är dåliga på jämställdhet.

– Helt rätt, replikerade Svend Dahl. Vi måste få kvinnor att tycka det är sexigt med män som tar hand om barn och män att tycka det är sexigt med kvinnor som tjänar pengar. (Svend Dahl intervjuas i tidningen Nu)

Denna naivitet inför människans inneboende natur är en av de största bristerna i den jämställdhetsdebatt som präglar både Sverige och andra länder, tron på Tabula Rasa, eller det oskrivna bladet. Sexualitet är något medfött, annars skulle vi t.ex. kunnat “bota bögar”, om man nu av nån outgrundlig anledning skulle vilja det. Som nån sociologiprofessor sa på TV för längesen: “Jag skulle kunna visa mina studenter porrfilmer med koprafagi dag ut och dag in, men de skulle inte bli bajs-fetischister för det“. Bara ett fåtal redan frälsta skulle gå igång på filmerna, de andra skulle bara äcklas.

Vilka metoder Dahl tänkte använda för att programmera om medborgarnas sexualitet framgår inte. Så vitt jag vet har inte någon annan heller lagt fram förslag på metoder. Mansgruppen i Andrea Edwards berättelse ovan, tror och hoppas att feministiska kvinnor själva jobbar på att programmera om sin egen sexualitet. Detta kräver stor uppoffring från individen, att gå mot sitt hjärta och sina känslor bara för att nån siffra i SCB:s statistik ska förbättras i rätt ideologisk riktning. Att försöka forcera fram förändringar av folks sexualitet med tvång, kan mycket väl driva individer till självmord. I ovan nämnda mansgrupps fall är det ju frivilligt, och de är själva medvetna om priset de betalar i form av sitt eget sexuella värde, så där finns inget att bråka om. Själv känner jag inte till att någon motsvarande verksamhet skulle existera för kvinnor, förutom politisk lesbianism, men de som vet får gärna tipsa i kommentarsfältet.

Så om man definierar det s.k. “patriarkatet” som ett samhälle som gynnar alfahannarna på högerkanten av normalfördelningskurvan, en definition som även många antifeminister skulle ställa upp på, så skulle dessa alfahannar gynnas ännu mer ifall vissa män slutar sträva mot toppen. De män som faller i genusfällan blir förlorarna, både i yrkes- och kärlekslivet. Feministernas tal om att “krossa patriarkatet” leder i själva verket till att “patriarkerna” får ännu mer makt, särskilt på det sexuella planet där de inte behöver konkurrera mot kvinnor.